Home is where your heart is.

LIVET / Permalink / 0
Lite rester av en rabarberpaj med vaniljsås till frukost? - Ja visst.
Vakna upp utav att hela jorden typ gick under? - Nej, men nästan...
Läcker det in vatten i denna lägenheten från en vägg? - Ja, och dem vet inte när de kan hjälpa oss från fastighetsbolaget...
 
Vilken morgon vi i Malmö har haft alltså. Eller hela södra Skåne har drabbats ganska hårt utav moder-naturs ilska. Inga varningar på varken TV eller i tidningar har vi fått från SMHI men när vi vaknade imorse, med ögon så stora och blanka av rädsla så trodde vi verkligen att jorden höll på att rasa samman. I sommaras, nere på jobbet i Falsterbo var det en söndagskväll fullkomligt kaos med blixtrar och dunder också. Då satt vi rädda som små möss innanför dörrarna och skakade. Men den smällen som vi vaknade av imorse, det var den värsta jag hört och känt av sedan jordbävningen för några år sedan. 
På nätet kan man nu också se bilder på allt kaos, och det är översvämningar så katastrofala att människor fått simma ifrån både bilar och bussar som fastnat i vatten massorna... Min ända tanke är verkligen såhär: Nu håller verkligen jorden på att säga ifrån. Den tycker inte om oss längre och hur vi tar hand om den.
För en månad sedan hade vi en enorm skogsbrand i norra Sverige och hela Hallandslän utsattes för extrema översvämningar i en hel vecka nu i Augusti. Det känns ju mer eller mindre som att vädret, moder-natur som vi kallar henne håller på att sparka bak ut på oss. Min känsla är att vädet har aldrig varit såhär oförutsägbart någonsin, men vad meterologerna tycker har jag ingen aning om kring den saken dock. 
 
Idag så, dagen till detta väder-kaos-ära så ska ju jag packa allt mitt för att köra med släp och bil inatt till Borås. Att slingra sig ut på vägarna just nu kommer nog bli ett rent äventyr och känns därför egentligen omöjligt. Vi måste dock hämta både släp, säng och andra saker så vi/jag har inte mycket till val. 
Gårkvällen gick dock i ett lugnt sällskaps tecken med middag, film och godis hos två vänner. Då kunde man inte ana att det skulle se ut som det gör nu på gatorna idag. Man önskar en dag som denna återigen bara att man kunde ha någonslags kontroll över vädret. Det känns hemskt att de ligger så långt borta från våran kontroll när det händer saker som detta. Ingen har kommit till skada vad man vet, men vardagen stannar ju till. Våra måsten och ärenden idag kanske kommer bli ogjorda, vilket jag fasar med en klump i halsen. Då blir det ingen bra start på mina studier uppe i Borås om jag inte ens kommer upp tills att klockan ringer in för första gången.
Man ska ju förbereda sig och planera kring att det värsta kan hända, men man ska inte som är så lätt gjort.. dra förhastade slutsatser heller. Det återstår att se hur denna dagen avslutas och rundas av i alla fall.
 
Min frukost, en bit paj med vaniljsås, smakar åtminstone gudomligt men om man hade smakat på mina känslor allmänt kring dagen innan flytt, så smakar dem både sorget och surt. Att ha varit sambo med min älskade man i ett år har varit helt underbart, så att packa ihop en del av mina saker här ifrån, -ja det tar emot. Fastän helgerna kommer vara tillägnade här och att jag fortfarande känner att detta är hemma, så kommer det vara lite jobbigt att inte få mötas utav ett leende när man kliver innanför dörren på veckorna. Just nu känns det som att man kommer få lära sig på riktigt att inte ta någon eller någonting förgivet på denna resan.
En sak som jag funderat lite kring också, ska man börja kalla sig för "särbo" nu eller det låter så himla dystert i min mening. Varför ens sätta en eticket på allting? Det är något jag ibland är lite trött på. Vi är vi, tillsammans och ett par. Det är väl det viktigaste och att människor ska förbryllas och jämt sätta en i ett fack kring det här med en speciell status, det tror jag att jag medvetet backar ifrån nu helt enkelt. 
Här näst ska stövlarna på och sen ska vi försöka att pricka av alla ärenden som måste göras som sagt. Det bästa receptet under denna kaotiska regn dagen är nog att ta allting som det kommer. För att spara både stress, irritationer och dylikt. Och eftesom att det är så mycket att tänka på kring roddandet med flytten så har jag nästan glömt att tänka på och ta in att jag imorgon möter jag 19stycken nya människor och blivande studiekamrater... Den nervositeten sticker väl upp i halsen på en när man ska presentera sig, så man typ glömmer vad man själv heter. Det har faktiskt nästan hänt mig en gång tidigare. Men de lämnas till ödet imorgon (haha), och idag är som sagt idag. Nästa inlägg skrivs antagligen från Borås och tills dess så simma lugnt där ute (bokstavligt talat).
Till top