DE HÄR LJUVA MAMMALIVET

I MITT HUVUD / Permalink / 0
Tänk att W är hela sju månader imorgon? Att jag varit mamma i sju månader? Gått och haft honom i mitt liv i sexton månader egentligen om man räknar bakningstiden också. Och så är han en kopia av mig. Envis, målmedveten och nyfiken. Så läskigt och samtidigt fascinerande att se sig själv i en annan människa på sätt och vis. Och så gör han mig till en bättre människa samtidigt. 
Önskar vissa stunder att han inte redan ställde sig upp själv, (GIVETVIS STÄLLDE SIG UNGEN UPP MITT I SIN ROFYLDA LEK NÄR JAG SKREV LITE) haha... 
Ja, och samtidigt så älskar jag att se hans utveckling och vilja att lära sig nya saker. 
Jag sitter ju bredvid honom och beundrade hans fina lek som inspirerade mig att skriva lite här igen. Men ansvaret för att hålla honom hel och nöjd sluta aldrig. Det är väl ingen nyhet för någon och när jag skriver det får man det uppläst i huvudet med en bild utav att jag tagit lite naivt på detta med mamma rollen men så är inte fallet. Man har bara fått en verklighet och vardag till att man tänkt, drömt och rädts för innan man blev mamma. 
Det är ett heltidsjobb och även mer än det. Man tar aldrig ledigt från att vara mamma. Det är ett ständigt pågående ansvars och omsorgstänk kring sina små. Och även när de blir vuxna har jag förstått att ingenting pausar för det även om man kanske får en annan typ av mamma roll då. 

Mitt lilla monster blir i alla fall som sagt redan sju månader och även om jag känner mig oerhört otillräcklig och tom i mitt övriga liv många dagar så fyller denna varelsen upp allt inom mig med så mycket värme att de räcker och blir över. När han för någon vecka sedan tog tag i mina byxben och reste sig upp, sökte min blick och verkligen bad om lite närhet så slukade jag upp hela honom och drunknade i känslor igen.  Det kommer och går sådana där känslorus ännu vilket jag trodde skulle avta lite ju äldre han blev. Men de eskalerar nästan ju mer jag ser han bli en egen människa och individ. 

Snart hoppas jag däremot att jag får lov att vara något annat än bara en mamma och en sambo. Jag är en sådan människa som behöver sysselsättning, att tillfredsställas på andra plan genom att få bidra med mina visioner och idéer i utvecklande miljöer. Men än så länge regnar det bara in mail med rubriker "Tack för att du sökte". 
Kan erkänna att jag knappt öppnat hälften för att man ser på inledningen vad som väntar i slutet av mailet. Önskar så att livet inte blev så här ibland för att vara arbetslös och oviss om sin framtid är så psykiskt påfrestande att man faktiskt börjar tappa allt hopp och tvivla på sina egna ambitioner och självkänsla. 
Min lilla verksamhet ger mig ett litet ljus i vardagen i alla fall men det kan inte ge allt och den trygghet och gemenskap jag saknar i att få vara anställd. 

Väldigt öppet och skört inlägg detta blev men så är mina dagar just nu. Vi längtar efter snön och nya tider. Längtar efter ny energi och slukade så mycket sol vi bara kunde idag under en liten promenad i parken här intill. Och när jag såg min lilla ligga nerbäddad i både overall, mössa och åkpåse kunde jag inget annat än börja tänka på hur det hade varit att börja om helt från noll. Att vara där igen och ta sig framåt. Va hade jag gjort annorlunda och vad hade jag gjort om? 
Ni kan ju ana vilka tankar som flög kors och tvärs i mott huvud...
Go kväll

Liknande inlägg

Till top