NÄR DEN FÖRSTA "STRIPEN" FÖLL

LIVET / Permalink / 0
Imorgon är det vårt lands nationaldag och dagen förgylls även av att vår lilla skrutt blir en hel månad gammal (ung). Har han verkligen bara varit här i en månad kan jag undra, för de känns som han alltid varit här samtidigt som det känts som att vi lämnade BB igår. 
 
Det är en känslomässig resa detta här, utan dess like... Ingen dag är den andra lik men ibland fastnar man också i att beskåda sin lilla mini människa tugga på sina fingrar eller drömma högt i sömnen och då blir ögonen tårfyllda på studs av beundran och kärlek. Man förstår liksom bit för bit att det är en liten egen person som håller på att utvecklas i ens famn och det är helt magiskt. 
 
Sen kommer den där resan med att ens egna jag och inre ska landa i den kroppen som formats efter graviditeten. Fortfarande är det vissa dagar otroligt svårt och man kan stirra sig dum på de bristningar och överflödiga hud som fortfarande hänger med en. Man är bara inte van vid att se sig själv i ett sånt här skick, men det är givetvis inget konstigt eller något man ska få panik över egentligen. Men hjärnspöken excisterar hela tiden inom oss och att allting tar sin tid är ingen klyscha för mig att säga i detta läge. Det tar tid att bli bekväm och att känna sig ett med sig själv igen. Allting tar sin tid och det finns aldrig någon anledning till att stressa eller pressa fram det vi strävar efter. 
 
När den första "Stripen" av tejp föll idag från det gyllene snittet så kändes det dock som man kommit ett ministeg framåt i sin lilla mentala process. Visst hade man kunnat slita av allihop själv på en och samma gång redan för ett tag sedan, men nu blev det faktiskt lite symboliskt och upplyftande att den första föll av sig själv och att man i med det vågade kolla ordentligt i spegeln på hur läkningen såg ut. Undrar hur många det finns där ute som också haft lite svårt med att tackla biten med att faktiskt titta på verkligeheten av det gyllene snittet man fått av kejsarsnittet... Ett dygn efter min förlossning hade jag tankar i huvudet som skrek att jag aldrig kommer våga se mig själv i spegeln eller åtminstone på snittet, men kom på mig själv i stunden jag böjde fram huvudet och kikade på riktigt nära håll att det var inte så farligt som jag bävade för. I den sjukhussängen på BB tänkte jag att jag skulle bryta ihop när jag kollade ordentligt för första gången. Inte för att det som hänt hade hänt utan för tanken på vad min kropp fått utstå då jag är livrädd för både nålar, blod och hela operations situationen i säg. Hur ironiskt är det dock att säga det högt när en absoluta favorit serie samtidigt är "Greys Anatomy"? Hur som så har jag då kommit på att det kanske man inte riktigt kan vara längre när man har ansvar för ett nytt litet liv och ska vara någon annans totala trygghet framöver. Det ligger kanske något i mammarollen som gör att man inte i detta fall reagerade som man trott att man skulle gjort under gamla dar...
 
Lilleman vet så lite om vad som egentligen händer och sker runt om honom men ändå är han så med. Råkar han sparka till snittet och jag säger "aj" ser man hur han reagerar och stannar till. Bara en månad men vi båda verkar helt enkelt ha kunnat fylla ut det första kapitlet väldigt bra tillsammans. Lärt oss något nytt om oss själva, vill jag i alla fall tro, och hunnit bocka av både första strand-visiten, tunnelbaneturen, tågresan och familje brunchen. Vad som väntar under månad två får vi allt se men nog ligger det mycket i det alla säger om att man ska "njuta" av den första tiden. Ju mer han är vaken och med, desto mindre hinner jag med själv. Heltids arbete på en helt ny nivå vill jag lova och det visste man att det självklart skulle va, men ändå kunde man inte ta på det förrän de var verklighet. 

 

En hel månad av solsken från både klara blå skyar och vår William är nu till ända. William fortsätter att bidra med ljus i tillvaron men lite regn och mörker i atmosfären utanför vår lägenhet har tågat in. Hur fantastiskt man kunde tycka det var att se en regnskur svepa över stan igårkväll trodde man aldrig att man skulle tycka, men det var det faktiskt. Då kom man på att man inte sett en droppe på över 24 dagar i streck. Gissar på att juni månad dock kommer innehålla en hel del mer om man ser till historien men vad vet vi? Maj chockade oss alla så det kanske blir revolutionerande i Juni med.

Det återstår att se liksom det gör att se om Lilleman blir nöjd av ett blöjbyte eller om det kan vara något annat han är missnöjd med. Man vet aldrig fullt ut vad något kan vara. 

Liknande inlägg

Till top