OCH SÅ VAR VI ÄNTLIGEN TRE

LIVET / Permalink / 0
Självklart far tanken om att skriva ner allting i texform förbi precis när pannkaks-oset strömmar in genom nosen på mig. Och självklart så hörs det lite brakande ljud från liften som står här tätt intill med en liten skrutt nerbäddad i sig. Men så är livet numer. Det mesta är oförutsägbart och att vara anpassningbar har fått en ny innebörd.
 
Känslan av att pappa lämnade oss efter två veckor av sol, ledighet, bebisbubbla och rehabilitering var mycket märkbar idag. Morgonmyset blev lite ensammare och det blev lite tystare innanför vår lägenhets alla väggar. En vanlig konversation mellan två vuxna excisterar inte längre, (i alla fall under dag tid) utan har bytts ut helt till bebis-snack och massa frågor utan svar. Jag menar, man undrar ju vad dem små trollen tänker när dem stirrar på en, hur den där bröstmjölken faktiskt smakar för dom och om nappen verkligen är jordens bästa uppfinning enligt dem själva just nu?
 
Stunderna har varit ganska få, men mäktiga när dem väl kommit, när känslorna alltså bara bubblat över och jag fått pressa ner mina röriga tankar om vad som faktiskt har hänt och som kommit till oss. Vi hade i alla fall inte förväntat oss någonting eller ställt in oss på att det skulle vara eller bli på något speciellt vis när förlossningen väl startade och vi hade vår son i famnen... Men när det tog närmare exakt 24h att få vår lille till värden genom ett slutligt akut kejsarsnitt så har det funnits en hel del att bearbeta och försöka förstå och ta in såhär i efterhand.
Jag skrattar lättsamt åt det alla sa till mig innan, om den gudomliga "Epiduralen" som skulle vara guds räddning under den aktiva fasen eftersom att vi testade att lägga om den två gånger på mig utan i princip något resultat alls. Glädjs stort åt de som fick hjälp och nästintill obefintliga värkar under den fasen tack vare den nålen och sprutan, men dessvärre levde jag själv bara med min sambos lugnande röst i öronen och mister lustgas!

Tre skift hann vi avverka av personal under förlossningen och alla hade jämt sten koll på vad mitt förlossningsbrev innehöll och på mig och vår process. Det va mäkta imponerande vill jag säga då det både skreks, kräktes och var totalt kaos omvartannat i vårt lilla rum. Det som bara började med två omgångar Cytotek, en promenad i solen och hockey VMs första match - slutade med en näst intill omedveten Evelina omringad av 12 personer i en operationssal och en bebis-leverans bakom ett skynke är sjukt att tänka tillbka på idag...
Vi alla där inne hörde skriket, det allra första, men jag hade inte en susning om att det redan kunde vara klart... Över och gjort på mindre än 30 minuter efter totalt 24 timmars arbete och dessvärre totalt lidande. Chocken och glädjen kom som ett bombnedslag på samma gång och jag började gråta av någonslags lättnad på studs. Det är oerhört svårt att tänka tillbaka på den stunden för allting var upp och ner, så påtagligt, så overkligt och så läskigt på samma gång för mig som visste att min kropp fortfarande låg vidöppen och omtumlad. Men jag minns att det knappt tog två minuter innan min sambo kom med vår son i famnen och la honom på mitt bröst. Kommer så väl ihåg hans medtagna darrande röst ropa sekunderna innan att han var helt perfekt. Och när vi såg honom ligga på mig för första gången var det plötsligt så brutalt självklart att det var just han vi väntat på. Han som vi fantiserat hemligthetsfullt om i våra drömmar och ingen annan. 
 
Sammanlagt tre nätter senare fick vi lämna BB. Vi fick lämna som en familj och det min huvudansvariga barnmorska under hela förlossningen sa till oss när vi kom in på lördagen slog till verklighet. "Nu kommer ni inte här ifrån utan er bebis" var orden exakt. Vår nya leasing bil rullade sambon upp utanför huvudentren på tisdags eftermiddagen och den sken som solen där den stog och fick mig att skratta lite innombords åt att den var nog det enda som var både fräsch, ren och väl fungerande vid det tillfället. Vi andra hade antingen drabbats av utmattning eller var nästintill handlingsförlamade. Jag själv kunde knappt gå, men envisades om att jag skulle. Hade vävnader som skumpade omkring på magen och kändes i varje steg, under varje andetag och genom varje skratt. Psyket var ur balans i några dagar av både utmattning och bearbetning av vad som hade hänt men idag 16 dagar senare så kan det njutas till fullo av tillvaron. 

Som att försöka sammanfatta alltihop med några få ord är totalt omöjligt och egentligen var jag en aning rädd för att skriva ut en del av våra och mina upplevelser då man inte vill skrämma någon eller få någon på fel tankar. Men jag hade ingen solskens historia till förlossning, snarare tvärtom. Däremot så var jag beredd på att vad som helst skulle kunna ske när det väl drog igång vilket jag hoppas att alla är som väntar tillskott. I med de så blev det lättare att hantera alla scenarion vi ställdes inför och tog oss igenom under det där dygnet. Att lita blint på sjukvården och att andra nänniskor skulle kontrollera min kropp skulle jag nämligen aldrig kunna ha gjort om mina sinnen inte varit öppna och beredda på att ta allting som det kom. Alla dessa sköterskor som tryckte ner mina axlar under fruktansvärt bedrövande verkar och torkade upp mitt kräk efter hinkandet av lustgasen, som fick mig att fortsätta trots att allting efter 20:de timmen var totalt svart och obefintligt runt i kring mig - jag är som sagt så tacksam för dessa och samtidigt så tagen av mig själv som lyckades vara så lugn i deras händer. Narkosläkaren torkade mina tårar på operationsbordet och jag kunde inte hjälpas av att undra hur han bar sig åt för att kunna vara en sådan medmänniska i stunden där när man själv bara kände sig totalt hjälplös, smått värdelös för den delen med och helt utmärgad. Hur många kvinnor hade han fått uppmuntra och le åt bara det dygnet kunde jag undra i efterhand med. Även ett rungande heja till dem som bytte kateter och fick ta hand om mig som knappt var mottaglig för någonting de första dygnet. Det tog emot något enormt inombords att inte kunna rå om sig själv, sin bebis eller sin sambo den första natten och att behöva inse att de fick ta hand om mig istället... Fick inte entra modersrollen direkt utan den fick komma i takt med att min kropp kunde hantera sig själv mer och mer. Kunde där och då nämligen inte ens få i mig varken choklad eller jordgubbar som vi köpt med i BB-väskan eller de godis som mina föräldrar kom upp med, så när man ser tillbaka på det första dygnet vet jag inte riktigt vem det var som låg i den där sjukhussängen överbevakad egentligen. Känns inte som att det var jag, då allting var så olikt och annorlunda mig och så jag ville vara eller är. Men några dygn senare så landade både kropp och själ tillsammans igen och ingenting kändes bättre än att få se min son vaggandes i min sambos trygga famn från sängkanten.
 
Lika självklart som det var att se att vår son var just han, så var allting också sedan självklart mödan värd. Det är ingen snack om den saken från någon mamma hur än ens förlossning tycks ha gått. Men att bli ett med sin kropp igen tar däremot lite tid och där är jag idag och balanserar. Utan någon stress eller press på sig själv måste man låta saker och ting ta sin tid och få sjunka in (bokstavligen talat i detta fallet) på sitt eget sätt. Vi promenerar i solen, ammar och äter gott som bara den här hemma. Måttligt nöjd får man vara över att ha fått äran att bli mamma just under denna perioden av året. Ljuset, all grönska och alla doftande syrener utanför balkongen har nog gjort allting lite lättsammare och mer rofyllt kan jag erkänna. 
 
Ett dygn senare och jag är klar med detta inlägget. Livet, familjen och vardagen kom där emellan och det är väl så det kommer att vara framöver. Det är inte ens eget som ligger först i fokus jämt längre. Det är en omställning det med, men nu är det dags för matning och bebismys. Sovmornar har fått en helt ny innebörd, att vara kär i en mini människa är också helt obeskrivligt mäktigt och att få vara mamma till en så snäll och lugn liten William är helt underbart! På återseende.

Liknande inlägg

Till top