INGENMANSLANDET

I MITT HUVUD / Permalink / 0
Trodde då att jag haft min vilsna period i livet redan. En tid där jag ifrågasätter mig själv och allt jag är, om de verkligen är jag och vad jag ska göra med mig själv i framtiden. 
Alltid har jag längtat efter att bli större, vuxnare och visare. Men nu vill jag bara att tiden ska stå still. Att den står still så jag kan grubbla klart över vart jag nu ska i livet. För jag är där igen. Vet inte om de enbart är på grund av min arbetslöshet eller ett resultat av kombon med ett helt nytt jag och liv som mamma och det faktum att jag ännu inte lyckats ta mig till mitt dröm jobb. 

Man blir dum i huvudet av att inte veta saker om man bor i min kropp. Min hjärna säger tusen saker och hjärtat säger något helt annat. Vet inte hur man ska få de logiska och realistiska att samarbeta med det längtande och passionerade? Det hjälper inte att man även börjat gräva upp sitt förflutna för att försöka få svar på vad som blivit rätt och vad som gått snett. Tror inte jag gör mig själv en tjänst med att sitta hemma heller. 
Skissar och häckar framför datorn med kreativa ting så fort tillfälle ges men går väldigt gärna och lägger mig så fort jag kan också vilket inte är likt mitt riktiga jag, eller så som jag tror att mitt riktiga jag är. 
Vet ju om att jag inte är mitt bästa jag om jag inte får och har tid till att vara kreativ, tänka fritt och få utlopp för mina visioner och ambitioner. Men andra prioriteringar har ju gjort att man nästan glömt allt de där. 

Pressen över att det blivit ett nytt år gör inte allt lättare som många tycks säga. Jag vill fokusera på möjligheter. Ska skapa mina egna om jag inte hittar några på annat håll har jag bestämt. Men jag är just nu mer rädd för att inga av de mål jag har kommer bli nådda och att misslyckandet i det kommer kännas tyngre än nånsin när jag känner mig sådär vilsen. 
Och så har jag aldrig tänkt förut. Har bara satsat stenhårt och aldrig varit rädd för motstånd. Nu är allting svarta dörrar som någon kastar bort nyckeln till. Å ni ska bara veta vad jag letar efter dem allihop. Tillslut kanske jag kommer bli så galen på allt att jag stångar mig igenom dem?! De kanske är bäst så man inte hakar upp sig för mycket på vad hjärnan säger. Nånstans kanske man vågar lita enbart på magkänslan igen så att inget annat tar sig in i ens närvaro än hopp och lust. 
Men nu blir det en tid av grubblande igen tills jag landat i något nytt. Hade jag fått ett jobb vet jag att mycket hade fallit på plats igen och att denna tid bara kunde kännas som en lärdom rikare igen men nu får livet gärna bara stå still så jag hinner med mig själv, William och allt runt om mig typ. Hjärnspökena tar liksom upp hela mig och min excistens. 

Som tur är ger lilla W mig de lugnet i själen emellan åt trots allt bök i Hjärnkontoret, när han leer och tittar mig djupt i ögonen. Då påminner han mig om att jag är viktig, åtminstone för honom! 
Hoppas att nästa inlägg kommer bli nog så mer uppmuntrande. De är oerhört påfrestande att känna som man gör när man vet att man måste vara allt och lite till för sin som samtidigt. Om man bara kunde styra sin egen lycka till varje pris va...

Liknande inlägg

Till top