MAMMI ÄR VISST BEROENDE.

LIVET / mammaliv / Permalink / 0
Jag har blivit beroende. Beroende av något som nästan gör en blind emellan åt. Det är liksom på en sådan nivå att man bara gör allt för att få mer av det. Och när man väl får mer av det, börjar man planera inför hur man kan få ut ännu lite mer än det. En helt hysterisk cirkus och lyckorus som man aldrig, never ever, vill bli av med inombords. 
Ett speciellt leende, ett litet ljuvt skratt och två gnistrande ögon som skriker bus och kärlek... Och dessa sitter på min egen son... JAG är beroende av dom. Jag är nästan besatt av att se hans ansikte uppfyllt av glädje och nyfikenhet. Men jag kan väl inte vara den enda mamman som känner så? Eller föräldern? 
Så länge livet kan vara så här enkelt som det är för barn, så kan det väl liksom få vara det? Och jag försöker faktiskt suga in varenda millimeter, sekund och stund utav just den enkelheten. Ibland kanske det är en flykt ifrån sina egna vardagsbestyr, men det finns väl inget kriminellt i att vara 110% för sitt barn och att njuta av att se och göra den lycklig? 
 
Att vara mammaledig och att ge sitt barn allt de där man kan, och lite till, de tar dock också på krafterna även om man får sååå (och några till) ååå mycket tillbaka. Baksidan är att man glömmer sig själv lite men ska man vara helt uppriktigt så gör det ingen större skada. När klockan slår 20.00 och han somnar för natten, ligger jag ibland och tittar lite för länge på honom, och ibland somnar jag i stunden av total rofylldhet. Och sen vissa få gånger, så har jag tagit mig upp och fortsatt kvällen någon timma till med diverse bestyr som behövts göras. Men som igårkväll, började jag undra om jag måste sätta en liten gräns för mitt lilla beroende. Jag är fäst vid min lilla prins, men jag kan njuta av en kväll ute med vänner utan att få panik, och de är jag så lättad över. Egentiden kanske liksom inte kommer eller ges så ofta, men då och då när den infaller så är den extremt skön. Då kan man liksom njuta ännu lite mer dagen efter när man får se honom lee och skratta hejdlöst när man gör sig till. Måste liksom säga att det är ett hälsosamt beroende ändå. Kanske inte behövs en gräns eller hur gör alla andra undrar jag ibland. Hur har alla andra det? Man delar en hel del med vissa föräldrar på öppna förskolan men visst går man inte in på alla personliga och privata detaljer för det, så funderingarna går ibland. Skulle man fråga eller försöka förklara för en utomstånde kanske ingen skulle kunna sätta sig in i ens sits även om de försökte. Tänker att de är något som får stanna mellan mammor och föräldrar att kunna ta till sig helt å hållet. Men för alla som ändå läser, så är detta de bästa beroendet i livet. Som får en att bortse allt annat negativt i världen.
 
Till top