INLÄGGET UTAN NÅGON RUBRIK.

I MITT HUVUD / minberättelse, psykiskohälsa / Permalink / 0
Nu är det ett sådant läge där att skriva av sig är ända utvägen, eller nyckeln för mig till att lämna av en stor del ångest och grubblande bakom mig.
 
Fem olika slags intervjuer senare och jag har reflekterar över samma sak efter varenda en. Det har lagt sig en sten i magen varje gång frågan kommit, och jag har försökt linda in svaren så ömt och ärligt som det bara går. Reaktionerna har varit olika men framförallt känts dömande på olika sätt. Det har fått min självkänsla och självförtronde, allt i ett, att dala och ta en törn på ett sätt som slitit isär mig. 
Från att ha varit en individ med stark integritet, som alltid uppfattats som rekorderlig, så har jag fått en känsla av att min historia på CV:t helt plötsligt ändrat hela min person. Å frågan som ställs om, och om igen i mitt huvud är: Hur blev det såhär?
 
Marken under mina fötter har vid olika tillfällen i livet totalt krashat och rasat. Den gör ju det vid olika stora förändringar i livet, det är inget nytt för någon. Men för mig togs jag till en helt ny nivå vintern 2017, när jag var påväg att gå in i vecka tjugo med William i magen. 
Där och då, kände jag att jag hade framtiden framför mig. När jag fått växa mig in i nya roller i arbetslivet, blivit uppskattad och uppmärksammad som jag inte upplevt förut. Min personliga utveckling tog fart och jag såg möjligheter framför ögonen när jag upplevde att det var exakt de som serverades på arbetsplatsen jag hade spenderat lite mer än fem månader på. Jag ville utveckla, förmedla mina visioner om förbättring och fick gehör för det tills den dag jag valde att berätta om det som växte innuti mig. Hade stort förtroende för den chef jag arbetade under, trots att jag känt mig lite fråntagen från resten av teamet stundtals. De två veckorna innan jag valde att förmedla att jag var gravid, så hade jag det oerhört tufft privat vilket jag även kände mig trygg med att berätta direkt och innan samtalet om graviditeten ägde rum. 
Men det sista samtalet skulle jag komma att ångra för resten av mitt liv på något sätt. Fastän min ärlighet och förnuft säger att det var rätt att göra det jag gjorde så fick jag betala ett pris utav uppsägning samma dag och någon form av depression kom sedan som ett brev på posten morgonen där på.
 
Bussen hem från det att min namnteckning lämnade en bunte med papper och orden "du kan mer än de här, du ska ju jobba med något kreativt" ekandes i huvudet, var den värsta jag varit med om. Fann ingen logik. Hittade ingen substans i någonting. Kände mig totalt värdelös.
Det var också den enda gång som jag önskat att jag bott innanför tullarna med en minuts promenadavstånd hem. I tjugofem minuter fick jag istället sitta stirrade rakt ut genom ett fönster, med tårar som forsade ner för kinderna. Såg livet dras sakta ur mina händer samtidigt som allt utanför pågick som förut. Och frågan jag ställde mig var: Var det jag gjorde verkligen inte tillräckligt nog? Två feedback samtal med enbart positiv respons, hur kunde jag vara så fel ute?
Jag hade ju helt plöstligt noll självkänsla. Kändes till och med som den låg på en minus skala.
Bussen var smockfull, jag försökte ringa och säga några vettiga ord till min mamma, men de var mest panikartade andetag som gick igenom luren. Jag brottades med att gå av bussen och kräka ut den chock som landat innuti eller att skrika rakt ut tills halsen brände. Hur skulle jag nu kunna ge mitt nya liv allt det bästa i världen när man helt plötsligt var arbetslös. Kom på mig själv i stunden när jag kände mig totalt ner glodd, att jag sen inte kunde bry mig mindre om någonting. Allt jag var påväg att bygga upp, den basen jag stod på drogs ifrån mig på mindre än fyra timmar och det var en sån stund i livet som man vreds mellan besvikelse och brutal ilska. När man aldrig känt sig så värdelös någonsin, som då.
 
Sen började resan neråt. Förtvivlan, ilska, vrede och hopplöshet strömmade genom mig och den första sömnlösa natten. Där på kom ett erbjudande om att ta en projektanställning på samma arbetsplats, men på en helt annan avdelning. Från närstånde kollegor som stod i chock dagarna därpå, fick jag höra att min tidigare avdelningschef, tyckte det var dåligt att jag inte visat någon tacksamhet mot henne som tipsat mig till det nya uppdraget... Rent och skärt ärligt talat, så slog jag näven hårt i väggen när jag fick höra det. Om det går att sätta sig in i min totala förvirring och bedrövan överhuvudtaget här, så kanske man förstår hur märkligt jag tog emot att höra det. Inte själva alternativet till en projektanställning men det faktum att dåvarande chef inte verkade ha någon som helst empati för vilken sits hon nyss satt mig i?! Skulle jag verkligen ha skickat ett meddelande till henne överröst med glädje och tacksamhet? Det var helt enkelt "tyvärr" det sista jag tänkte på. 

I tre dygn låg jag i min säng och reste mig inte ur fläcken. Den tomhet som kändes inombords var utan dess like. Å för mig handlar inte detta om att berätta en snyfthistoria och samla sympatipoäng, utan jag vill nyansera vardagen med ett öppet inlägg om hur psykisk ohälsa kan ta olika former vid stora hårds händelser i livet.

För att jag överhuvudtaget skulle kunna gå vidare, behövde jag få prata ut och ta hjälp. Men hur svårt det skulle bli, kunde jag aldrig ana.
Mitt första steg var att vända mig till HR-avdelningen på arbetsplatsen, som självklart inte hade samma bild som mig kring uppsägningen av mitt provanställningsavtal som skulle löpt in i ett fast 1,5 vecka efter det som inträffade. Facket, DO och en jurist från Unionen stod redo att backa mig till 100% om jag ville ta vidare ärendet som av alla runt om mig sågs som högst diskriminerande. 
För att tala klarspråk och vara helt ärlig, så hade jag det väldigt svårt med att ta in allt. Vissa stunder på dygnet kunde jag inte tro att de var sant. Skämdes till och med för att berätta för folk i min närhet för det kändes som det största nederlaget genom tiderna. Försökte hitta så många förklaringar och anledningar till att jag kanske var dålig på mitt jobb, att jag misskött någonting. Ransakade mig själv så hårt att jag inte kunde sova. Tappade aptiten. Kroppen var utan mat i flera dygn. Ångesten var total. Sen kom mitt förnuft ikapp när jag låtit ilskan dämpa sig.
Jag fick ju ingen anledning, inga varningar eller antydningar på att jag inte var behövd på den positionen jag satt på och nyss blivit tilldelad. Snarare helt tvärt om, från det att jag började - endbart positiv feedback.
Vill förtydliga att jag lämnade samtalet med HR-ansvarig i god ton och i goda vägar. Men självklart kände jag mig oerhört orättvist behandlad ändå. 
 
När man låg hemma i sängen pendlade man mellan att se slutet på allt och i princip ingenting. Katastrof läge till tomhet. Och de hjälpte inte att det var påväg att bli vinter och solen gick ner redan halv fyra. Allt var bara ett mörker. Trots att man kanske kände eller tror att jag nu skulle vilja göra hus i helvete med allt, så valde jag att inte gå vidare med någonting då det kändes som att det hade blivit en situation som jag ändå bara hade förlorat på hur det än slutade. Efter två veckor tackade jag ja till erbjudandet om projektanställningen då min privata ekonomi var ganska beroende av denna. Till min nya chef berättade jag hur jag valde att se det som en utmaning och hur jag ville göra mitt yttersta som jag alltid strävar efter att göra, trots noll erfarenhet av de som väntade. Jag tyckte också fortfarande om arbetsplatsen, företaget och de kollegor jag fått lära känna och gjorde det tydligt att jag gärna ville växa om så möjligheter gavs till det. Och än idag, så ser jag upp till själva företaget, men har väl insett att jag kanske hamnde under helt fel chef. Som kanske inte innerst inne uppskattade någon som kom med idéer, visioner, och genuint driv för arbetsuppgifterna. Detta analyserat efter hela karusellen la sig tillsammans med dåvarande kollegor och nära. 
 
Min ångest, mitt självkritiska tänkande och förtvivlan tog dock inte en paus under de fem månaderna jag sedan fortsatte på företaget. Jag gick ständigt och skämdes, grävde ner mig i en grop av frågor utan svar och svårast var det att förklara för övriga kollegor som bara ville gratulera mig för en såkallad framgång, att få ett nytt uppdrag, som för mig var raka motsatsen... på pappret åtminstone. Mitt sociala umgänge fick ta stryk helt. All kraft jag hade gick åt att komma upp ur sängen och leverera i åtta timmar på jobbet, fem dagar i veckan. Sen var helgerna bara en stor dvala. Så fort jag försökte ta mig ann en middag eller kväll ute fick jag bita ihop och trycka ur allt gott som fanns kvar inombords, men de resulterade också i att när lamporna väl släcktes och det blev tyst runt i kring igen så var jag helt utmattad och tömd. 
Lät mig själv i alla fall växa in i den nya rollen på jobbet som gavs mig och gjorde det jag kunde för att göra chefer och övriga skulle bli nöjda. Det var verkligen prio ett. När jag dock gick hem och avslutade min tjänst, två veckor innan beräknat födelsedatum så krashade jag totalt. Med facit i hand, så var det ju väntat att det skulle bli så? 
Inombords märkte jag att jag gått ner i en kanske mildare grad av depression och svart virvel av tvivel. 
 
Men ljuset började tränga igenom när William föddes. Jag fick en mening med livet hur klyschigt det än låter och är. Jag blev mamma, något ingen kunde ta ifrån mig. Började meditera i min ensamhet, lyssna på podcasts som fick mig att sakta hitta tillbaka till mig själv. Det första leendet från William var sedan startskottet som gav mig så mycket energi att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Inte en sekund har jag nämligen tvivlat eller känt mig osäker i rollen som mamma. Har på något underligt naturligt sätt varit helt trygg och lugn i allt som kommit med den titeln. Han kom att bli min räddning på sätt och vis. Han var allt för mig, och jag var allt för honom. 
 
Idag är han drygt tio månader, och inte förrän intervjun jag hade förra veckan kunde jag sluta skämmas för det som hänt mig. Har mått så dåligt över det som hänt och hur jag någonsin skulle kunna förklara det för en eventuell ny arbetsplats har tärt på mig. Min största rädsla var att allting skulle tolkas som att jag misslyckades på min förra abetsplats. Att jag var dålig. Till en början så sa jag så kort det bara gick att jag fick ett nytt uppdrag men inget fast kontrakt. Utan att nämna några detaljer om att det var i samband med min graviditet. När följdfrågorna kom på det vågade jag aldrig berätta hela sanningen men var alltid ärlig och drog aldrig något svar som innehöll en lögn. Men på den senaste intervjun så orkade jag inte längre dölja hela sanningen. Så som min upplevelse var och är, fick dem också ta del av. Samma replik som jag gett i tidigare intervjuer kom först, men med ett tillägg att jag inte fick fullfölja ett fastkontrakt samma dag som jag berättade att jag var gravid. Det har varit viktigt för mig att berätta saker så människor får bilda sin egna uppfattning, speciellt i ett sådant sammanhang. Det kanske man inte alltid lyckas med, men det var min inställning och mening för alla som undrat vad som hänt.
Responsen jag fick tillbaka på denna intervju, ja, den var så oerhört lättande. Den gjorde att jag äntligen vågade ta steget ut och faktiskt skriva om det här idag.
Det var en befrielse att säga min sanning. För jag måste landa i att jag har rätt till min berättelse och upplevelse. Det reste min självkänsla ett snäpp och även fast min vardag fortfarande känns oerhört motstridig då jag som mamma fortfarande är arbetslös, så hjälpte det mig att kliva ur den oro och ångest förföljt mig. Kunde äntligen erkänna för mig själv, den händelsen som fick mig att nå botten. Och det i sig själv, kändes som en vändning.
 
Motgångar har förut alltid motiverat mig. Men denna motgången visade sig ge mig en helt ny kamp om livet. Jag blev alltså helt psykiskt nedbruten på arbetslivets vägnar. Inte genom något privat det ofta annars grundas i. Kunde aldrig tro att jag skulle bli det någonsin. Men där stod jag. Utom kontroll och omfattning kring min egen framtid till en början, men efter en tid så ville jag under min mammaledighet utmana mig själv och kavla upp ärmarna. Startade en egen verksamhet som jag nämnt i ett tidigare inlägg, för att få utlopp för min kreativitet. Min ork har till det pendlat, men lusten har alltid funnits där för att skapa. Vilket även hjälpte mig att bygga upp mig själv innuti igen.
 
Nu väntar ett nytt kaptiel i livet, när mammaledigheten faktiskt tar slut, som jag kunnat luta mig tillbaka lite i och återhämta mig på det mentala planet. Kampen om att få tillbaka mitt självförtroende fullt ut började i resan med min grafiska verksamhet och pågår ännu.
Innerst inne vet jag nämligen att jag kan, vill och har oerhört mycket att ge, men har pågrund av alla omständigheter haft svårt att tro på mig själv i omgångar. Speciellt när jag intervju, efter intervju får samma svar kring att jag bara har lite för lite erfarenhet men i övrigt verkar vara aktuell och omtyckt. Då har resan emot ett starkare självförtroende blivit lite svårare. Känner att om ingen vågar tro på mig så kanske jag får välja att satsa på att skapa mig en egen arbetsplats tillslut. Det rimmar inte att någon kanske ska vilja tro och satsa på en, om man inte riktigt gör det själv, det hör jag ju hur dåligt det klingar, men jag gör ju det innerst inne. Det är bara svårt att kanske visa det då jag även brottas med en sida av mig som vill visa ödmjukhet i samma stund som man ska visa sin vassaste kniv i lådan. Så där står man idag. Fighten är inte över men jag tycker inte jag är värdelös längre, vilket var det enda jag såg mig som i en tid efter min uppsägning. 
 
Jag har hur som helst känt ett behov av att skriva av mig väldigt länge, men inte riktigt tatt mig mod till de. Nu ställs man inför att dömas och tolkas helt fritt för omvärlden, men nu kan jag
göra det när jag är trygg i min egen sanning och historia.
Det jobbigaste idag, är att se min lilla son i ögonen och känna att jag inte har en aning om vart livet bär här nest när jag bara vill att allting ska vara tryggt och säkrat ekonomiskt. Men jag måste resa mig och lägga denna historia bakom mig. Sluta stå med kutad rygg och blicken i marken när ingen ser på. Måste hitta styrkan att stå rakt i alla miljöer och situationer i vardagen igen. Lyckats vara mitt bästa jag till William under alla hans vakna timmar men vissa kvällar har man bara stängt in sig på sitt rum och behövt bearbeta och ta sig samman för sitt övriga liv som springer ikapp en fortare än man kan ana. Även fast man kommer bära med en sådan här händelse resten av livet så får man se till att den bara stärker en i slutändan och får en att växa. Man har inget annat val än att fortsätta kämpa och stå upp för sig själv i slutändan. 
 
Nu är vardagen äntligen inte en tjock dimma längre som man famlade runt i på jakt efter både tröst och förklaringar. Jag vet liksom inte hur allting blev som det blev, och kommer nog aldrig att förstå fullt ut. Men det är inte lönt att grubbla så mycket som man lätt lyckas göra. Allting blev som det blev och jag höll huvudet högt och gjorde allt jag kunde där och då för att överleva, lik som nu. Med dessa ord vill jag även säga att de är viktigt att ta ohälsa på allvar, hur den än trätt fram och i vilken form det än är så är det viktigt att prata om den. För mig är det som sagt även viktigt att få berätta och dela med mig av min upplevelse. Det får mig att orka gå vidare till nästa steg. På något sätt även uppmärksamma det faktum av att diskriminering kan verkligen förstöra en individ oasvsett vilken sort den är i och det ska även de tas på allvar.
 
Tar ett djupt andetag nu och trycker på "publicera" knappen i hopp om att detta bara tas emot på rätt sätt och att vi som alltid, är medmänniskor till alla som är runt oss och framförallt på nätet. Här är min nakna sanning om det som påverkade min persona, självkänsla och självförtroende allra mest. Många har inte sett de fysiskt eller förstått det fullt ut. Men det var min verklighet och nu ser jag fram emot livet och att kämpa för att komma tillbaka till mitt bästa jag igen för alla! Inte bara för William som behövt det kanske allra mest. Jag behöver själv mitt bäst jag för att fortsätta kunna attrahera det bästa livet har att ge.
Go kväll.

Liknande inlägg

Till top