INGENMANSLANDET

I MITT HUVUD / Permalink / 0
Trodde då att jag haft min vilsna period i livet redan. En tid där jag ifrågasätter mig själv och allt jag är, om de verkligen är jag och vad jag ska göra med mig själv i framtiden. 
Alltid har jag längtat efter att bli större, vuxnare och visare. Men nu vill jag bara att tiden ska stå still. Att den står still så jag kan grubbla klart över vart jag nu ska i livet. För jag är där igen. Vet inte om de enbart är på grund av min arbetslöshet eller ett resultat av kombon med ett helt nytt jag och liv som mamma och det faktum att jag ännu inte lyckats ta mig till mitt dröm jobb. 

Man blir dum i huvudet av att inte veta saker om man bor i min kropp. Min hjärna säger tusen saker och hjärtat säger något helt annat. Vet inte hur man ska få de logiska och realistiska att samarbeta med det längtande och passionerade? Det hjälper inte att man även börjat gräva upp sitt förflutna för att försöka få svar på vad som blivit rätt och vad som gått snett. Tror inte jag gör mig själv en tjänst med att sitta hemma heller. 
Skissar och häckar framför datorn med kreativa ting så fort tillfälle ges men går väldigt gärna och lägger mig så fort jag kan också vilket inte är likt mitt riktiga jag, eller så som jag tror att mitt riktiga jag är. 
Vet ju om att jag inte är mitt bästa jag om jag inte får och har tid till att vara kreativ, tänka fritt och få utlopp för mina visioner och ambitioner. Men andra prioriteringar har ju gjort att man nästan glömt allt de där. 

Pressen över att det blivit ett nytt år gör inte allt lättare som många tycks säga. Jag vill fokusera på möjligheter. Ska skapa mina egna om jag inte hittar några på annat håll har jag bestämt. Men jag är just nu mer rädd för att inga av de mål jag har kommer bli nådda och att misslyckandet i det kommer kännas tyngre än nånsin när jag känner mig sådär vilsen. 
Och så har jag aldrig tänkt förut. Har bara satsat stenhårt och aldrig varit rädd för motstånd. Nu är allting svarta dörrar som någon kastar bort nyckeln till. Å ni ska bara veta vad jag letar efter dem allihop. Tillslut kanske jag kommer bli så galen på allt att jag stångar mig igenom dem?! De kanske är bäst så man inte hakar upp sig för mycket på vad hjärnan säger. Nånstans kanske man vågar lita enbart på magkänslan igen så att inget annat tar sig in i ens närvaro än hopp och lust. 
Men nu blir det en tid av grubblande igen tills jag landat i något nytt. Hade jag fått ett jobb vet jag att mycket hade fallit på plats igen och att denna tid bara kunde kännas som en lärdom rikare igen men nu får livet gärna bara stå still så jag hinner med mig själv, William och allt runt om mig typ. Hjärnspökena tar liksom upp hela mig och min excistens. 

Som tur är ger lilla W mig de lugnet i själen emellan åt trots allt bök i Hjärnkontoret, när han leer och tittar mig djupt i ögonen. Då påminner han mig om att jag är viktig, åtminstone för honom! 
Hoppas att nästa inlägg kommer bli nog så mer uppmuntrande. De är oerhört påfrestande att känna som man gör när man vet att man måste vara allt och lite till för sin som samtidigt. Om man bara kunde styra sin egen lycka till varje pris va...

VARSEGOD Å PRATA.

I MITT HUVUD / Permalink / 0
Då var det dags igen. Och denna gången är det Persbrandt som ska hatas av folket, innan han ens fått säga sitt. 

Skäringer, Röse och hela skådis eliten har jag den största respekt för. Dem och andras historier och upplevelser skulle jag aldrig ifrågasätta eller tvivla på. För alla har rätt till sin berättelse och att få säga sitt. 
Fast inte den andra parten förstås. Eller? 

Det tisslas och tasslas. Viskas och sprids rykten till oss vanligt folk. Om händelser ingen har en aning om var de utspelat sig, när eller varför. Jag önskar att det pratades istället. 
Att man inte satt som på ett dagis och byggde upp murar på andra sidan rummet och pekade till andra sidan och viftade med svart flagg. Jag vet liksom inte när konflikter, normer och beteenden förändrades eller blev bättre när man agerar på ett sådant sätt. 
Det jag lärde mig tidigt var att har jag något som jag behöver säga någon, som har gjort mig illa till mods och satt djupa spår inombords, så har jag ställt den personen till svars och ifrågasatt de som skett. 
Kanske inte direkt. Kanske inte ens några månader efter. Men där emellan har det inte kastats paj åt höger å vänster heller. 

Timell hade betett sig som ett svin. Kulturprofilen och AB- journalisten lika så. Men vem är folket att döma någon innan alla har fått säga sitt? 
Jag tror innerst inne att egentligen är ingen av dessa män stolta över de dem har gjort eller utsatt andra kvinnor för. Å de finns givetvis undantag där de finns psykopater som utför misshandel eller annat våld som inte någonstans är försvarbart! 
Men givetvis försöker de ofta försvara sig för de är så man gör när man blir offentligt attackerad av människor. 

Vad hade skett om alla de som någon gång känt sig utsatta, påhoppade och fysiskt ofredade hade ställt förövarna mot väggen först - innan man gjorde media till huvudsponsor för hatstormar? 
Ger vi männen ens en ärlig chans att stå upp för de beteenden de haft? Machokulturen har härjat många offer och de är otroligt skönt att vi äntligen har lyckats lyfta hela problemet tillsammans i samhället, delvis genom media. För självklart kan de ha en viktig och betydande roll i en sådan rörelse som genom "Tysnad tagning" där problemet belyses ordentligt. Men fortfarande tycker jag att vi kvinnor bör våga ta saker i egna händer och ställa de som behandlat oss illa till svars innan vi drar in hela omvärlden. 
För alla har rätt att säga sin historia och framför allt, de viktigare, kanske även få chansen att be om ursäkt! 

(Vill uppmärksamma och förtydliga alla på att jag inte försvarar något beteende eller några män som utsatt någon kvinna för samtliga typer av våld och trakasserier. Men det finns ett hål i denna debatt som jag önska att vi pratade högre om. Ska vi nå ännu större effekt när vi bryter loss allt som har med den hemska machokultur att göra så kan vi inte bara gå till attack. Vi måste samtala och bjuda in männen att berätta sina upplevelser för att förstå och komma vidare till nästa blad.) 

DE HÄR LJUVA MAMMALIVET

I MITT HUVUD / Permalink / 0
Tänk att W är hela sju månader imorgon? Att jag varit mamma i sju månader? Gått och haft honom i mitt liv i sexton månader egentligen om man räknar bakningstiden också. Och så är han en kopia av mig. Envis, målmedveten och nyfiken. Så läskigt och samtidigt fascinerande att se sig själv i en annan människa på sätt och vis. Och så gör han mig till en bättre människa samtidigt. 
Önskar vissa stunder att han inte redan ställde sig upp själv, (GIVETVIS STÄLLDE SIG UNGEN UPP MITT I SIN ROFYLDA LEK NÄR JAG SKREV LITE) haha... 
Ja, och samtidigt så älskar jag att se hans utveckling och vilja att lära sig nya saker. 
Jag sitter ju bredvid honom och beundrade hans fina lek som inspirerade mig att skriva lite här igen. Men ansvaret för att hålla honom hel och nöjd sluta aldrig. Det är väl ingen nyhet för någon och när jag skriver det får man det uppläst i huvudet med en bild utav att jag tagit lite naivt på detta med mamma rollen men så är inte fallet. Man har bara fått en verklighet och vardag till att man tänkt, drömt och rädts för innan man blev mamma. 
Det är ett heltidsjobb och även mer än det. Man tar aldrig ledigt från att vara mamma. Det är ett ständigt pågående ansvars och omsorgstänk kring sina små. Och även när de blir vuxna har jag förstått att ingenting pausar för det även om man kanske får en annan typ av mamma roll då. 

Mitt lilla monster blir i alla fall som sagt redan sju månader och även om jag känner mig oerhört otillräcklig och tom i mitt övriga liv många dagar så fyller denna varelsen upp allt inom mig med så mycket värme att de räcker och blir över. När han för någon vecka sedan tog tag i mina byxben och reste sig upp, sökte min blick och verkligen bad om lite närhet så slukade jag upp hela honom och drunknade i känslor igen.  Det kommer och går sådana där känslorus ännu vilket jag trodde skulle avta lite ju äldre han blev. Men de eskalerar nästan ju mer jag ser han bli en egen människa och individ. 

Snart hoppas jag däremot att jag får lov att vara något annat än bara en mamma och en sambo. Jag är en sådan människa som behöver sysselsättning, att tillfredsställas på andra plan genom att få bidra med mina visioner och idéer i utvecklande miljöer. Men än så länge regnar det bara in mail med rubriker "Tack för att du sökte". 
Kan erkänna att jag knappt öppnat hälften för att man ser på inledningen vad som väntar i slutet av mailet. Önskar så att livet inte blev så här ibland för att vara arbetslös och oviss om sin framtid är så psykiskt påfrestande att man faktiskt börjar tappa allt hopp och tvivla på sina egna ambitioner och självkänsla. 
Min lilla verksamhet ger mig ett litet ljus i vardagen i alla fall men det kan inte ge allt och den trygghet och gemenskap jag saknar i att få vara anställd. 

Väldigt öppet och skört inlägg detta blev men så är mina dagar just nu. Vi längtar efter snön och nya tider. Längtar efter ny energi och slukade så mycket sol vi bara kunde idag under en liten promenad i parken här intill. Och när jag såg min lilla ligga nerbäddad i både overall, mössa och åkpåse kunde jag inget annat än börja tänka på hur det hade varit att börja om helt från noll. Att vara där igen och ta sig framåt. Va hade jag gjort annorlunda och vad hade jag gjort om? 
Ni kan ju ana vilka tankar som flög kors och tvärs i mott huvud...
Go kväll

Till top