DE DÄR LILLA LYCKOPILLRET.

LIVET / föräldraliv, mammaledig, mammaliv, småbarnsliv, stockholm, viföräldrar / Permalink / 0
(null)
 
Avverkade mitt första föräldramöte igår. Vi föräldrar fick beröm och vi gav pedagogerna beröm tillbaka. Det är kul att vara förälder ibland. Man känner sig lite fånigt stolt över minsta lilla framsteg och utveckling man ser i de små liven, men dom gör ju en så lycklig. Lilleman hemma i detta husehållet försöker ju mer och mer vara chef istället för bebis. Det finns en sak jag klagat över och det var under tiden när jag slutade amma och vi övergick till ersättning på nätterna i ca två månader innan vi sakta avvänjde honom vid att äta på natten, som det höll på att växa gråa hår på mitt huvud. Nätterna hade ingen rutin längre, hans tänder kliade, han växte och ville ha mat i oregelbunda tillfällen och inte mycket gick ihop. MEN, nu har mister klister minsann börjat protestera vid påklädning och blöjbyte. Visste att kaoset skulle krypa ikapp mig en vacker dag, så en gnutta mer skrik och gråt rymmer vardagen nu men dom säger att allt sånt här är olika faser som bara är att rida ut. Tålamodsprövningar, come and hit me. (Må säker få ångra min kaxighet över detta i slutändan men man kan ju alltid försöka ta sig ann utmaningar med lite jävlar-annama och en glimt i ögat, så får man se vart dom slutar sen?
 
Hur som helst, så har man kanske aldrig känt sig så vuxen som i den stunden igår på föräldramötet, haha. Det kanske kom lägligt och behövdes efter att i fredags, när jag lunchade med en gammal roomie på NyKo mitt i stan, blivit frågad om min ålder... Var på påståendet som inte hade någonslags ironi i sig löd - "Trodde faktiskt ni va runt 15".
Nej men vänta, stopp. Av allt jag fått höra om mitt utseende och att jag ser liten ut (för de vet jag att jag gör, inget mer med det) Men där gick banne mig gränsen lite haha. En 26 åring och en 28 åring ville äta lunch och njuta av höstsolen en fredag och den inleddes med två stora frågetecken. Jag vet om att jag kommer att få visa legitimation typ hela livet ut. Men när jag vill äta lunch, klockan ett, en vanlig dag? Servitrisen tog priset om att få min haka att falla till grunden.
Det var första gången jag kände att jag kanske tog åt mig lite. Bara ytterst lite. Av denna enkela anledning: När jag kikade runt om mig så kanske jag insåg att jag inte hade en full all-over stylad makeup med extra allt och hårstyling. Jag kom i vanliga svarta loafers, ett par coated svarta jeans (lite som PU skinnbrallor i looken) och en trendig grafisk oversizestickad tröja. Hade håret i en tight hästsvans, mascara och lite puder om kinderna och solglasögon ovanpå. En everyday look för mig men vi var som svarta får i den folksamlingen? Det gjorde mig lite stött att jag behövde känna mig lite obekväm och otillräcklig, men främst lite bekymrad över hur det såkallade idealet kanske förväntas uppfyllas av alla idag eller där inne bland höghusen. Är de verkligen så det ska vara nu, helt svart på vitt, att det inte finns någon skillnad på vardag och fest/uppklätt? Känns lite sådär om vi helt enkelt går i den riktningen jag upplevde. Ytlighet har alltid existerat bland oss, men detta var faktiskt till ett nytt pris - upplevde jag. Det faktum att människor tror att jag är tjugo på krogen kan man ju ta med en klackspark, även om det är enda gången jag kanske t.o.m har ansträngt mig med min sminkning och yttre fix. Men när jag inte gör den ansträngningen varje dag, då ser man alltså ut att vara ytterligare fem år yngre? Hmm. Well well. Jag får ta det helt enkelt för här tänker vi inte försöka passa in i något som vi inte är. En liten reflektion och smått skrämmande upplevelse men nu fick jag ventilerat ut mina tanker här så att jag kan glömma det helt å hållet lite längre fram. 26 kanske är de nya 15? Vad vet jag? Ska poängtera att det jag räds mest med detta, rent och skärt ärligt, är att jag bara inte vill att folk ska uppfatta mig som man uppfattar en femtonåring i beteende och utveckling. Till utseendet kan väl faktiskt egentligen kvitta, men om hela min aura och energi säger tonåring när jag stiger in i ett rum så börjar jag fundera. 
 
Föräldralivet har i alla fall pågått i sexton månder nu och man utsätts som sagt för något nytt varje dag. William tycker våra avsked vid lämning är jätte jobbiga fortfarande. Men vi försöker göra det så smärtfritt det bara går. Pedagogerna är så duktiga på att komma direkt för att ta emot honom och vinka tillsammans så att jag kan stänga dörren bakom mig och promenera ut. En minut senare så har han varje dag sen fortsatt att varit den solstråle han är utan problem. Jag var öppen för att allt kunde gå hur som helst med förskolan. Visste att lämning skulle bli ett svårt moment, men det underlättade redan första gången med att känna den trygghet som pedagogerna utstrålarde och det kändes lite tungt i magen bara den gången. Sen har jag kunnat lämna honom med ett stort lugn inombords och jag tror att det är viktigt att man som föräldrer försöker bidra med just det lugnet. Barnen känner ju av allt och minsta lilla oro hos vuxna. Ibland påminner allting lite om när jag red in ungponnys på ridskolan hemma i Staffanstorp. Det krävdes tydlighet, ett enormt tålamod och framförallt lugna och trygga händer och hjälper. (Hjälper menas med sits, inverkan och skänklar på hästryggen samt på marken). Trodde kanske aldrig jag kunde dra nytta av det jag erfarande där i något som detta senare i livet. Visst höjer man rösten någon gång då och då när man ser att en hand är påväg att dra ner ett glas från bordet, men utöver det ser jag att man löser allt annat bäst om man är lugn och metodisk. 
Spännande paralleller och häftig start på hösten. Ska faktiskt lata mig lite framför TVn och baka i eftermiddag när han där mini-bossen är hämtad från förskolan. Inte många stunder till man bara kan ligga med bena i kors nerbäddad i morgonrock i soffan, så passar på allt jag kan faktiskt. Sen är min mammaledighet faktiskt över förgott. Riktigt sjuk uppenbarelse det var igår inom mig. Rolig och skön, men nu slutar en liten era av livet.
Till top