VI FANN ÖSTERLENS PARADIS.

LIVET / barn, kivik, knäbäckshusen, mammaledig, semester, sommar, svensksommar, Österlen / Permalink / 1
Ah, men det gör lite ont att inse att sommaren är över redan i mitten på augusti. Så brukar det inte vara. Inte här i Sverige och inte för mig eller oss... Min taktik år efter år, har ju varit att förlänga sommaren med en semester till någon av Greklands kulinariska öar i slutet på augusti, men detta året blev det annorlunda just för att livet också varit och blivit väldigt annorlunda. Men vi fick Malaga/Marbella i tio dagar istället i mitten av juli som jag inte kan längtra och drömma mig tillbaka nog till. Sju dagar känns alltid för lite, oavsett vart jag tagit mig i världen. Fjorton kan nästan ha känts övermäktigt i vissa fall, men tio kära vänner - det är fullkomligt perfekt. När nästa tillfälle ges så är tio dagar ett givet mål.
 
En hel vecka var tredje månad nere i Skåne är också ett krav numer. Inte alla vet, men många har förstått, att denna själen längtar hem med alla tår och hårstrån jag har, haha. Det kommer att komma en tid där det blir en flytt hem, men för närvarande landar vi i Stockholm igen och fokuserar på att bygga upp en ny vardag. 
Innan vardagen kommer och nyper oss i stjärten så njuter vi till fullo av den såkallade sommaren som är kvar. Är mer än måttligt nöjd att vi fick en halv dag på stranden i måndags, den allra sista för säsongen har man förstått nu... Nere på Österlen, Sveriges egna lilla Thailand-paradis - Knäbäckshusen. Det var ljuvligt att gå på en sandstrand som påminner om den man sprang på i Miami för många år sedan. Asiens stränder har jag nämligen själv inte besökt, men vet av bilder att jämföra med - att denna strand är identisk med många där borta. Kiviks Musteri var ett oerhört lyckat stopp det med. Vi kunde till och med vinka till Mandelmanns gård och under tisdagen fick Ullared sig ett besök av två nybörjare. Många goda skratt senare och vi var tillbaks i huvudstan igen. 
 
Tänk att jag hunnit fylla sjugosex och fått kanske de bästa presenterna man någonsin kunnat tänka sig. Två cyklar, med barnsists på båda två. En står hemma i Staffanstorp hos pappa och den andra här nere i cykelgaraget under lägenheten. Har själv vuxit upp med att cykla exakt överallt som barn och ungdom, och att få ha William där bak och äventyra på nya vägar med honom känns ovärderligt. Som tur är ser han ut att gilla det han fått smaka och uppleva ännu. Han är fortfarande så otroligt tacksam att ha och göra med. Känner mig bortkämd i vissa fall faktiskt...
 
Ska ta och fortsätta mitt jobbsökande denna söndagen medans en annan sover lunch. Kan lugnt säga att jag nog lyckats kamma iväg fyra ansökningar per vecka nu. Motivationen är faktiskt noll egentligen. För det är så plågsamt att få NEJ, efter NEJ, efter NEJ i inkorgen. Finns nästan ingenting som kan beskriva hur tungt detta är, men det finns något i mig som inte ger upp ändå. Förstår inte på mig själv ibland men jag kör verkligen bara på. Jag vill ju tro att någon, snart, ska se potensialen som finns i mig. Men, kan tänker inte ljuga och säga att det ändå som sagt inte är någon uppmuntrande stämning i mitt eget huvud för närvarande. Tungt som bly är det men man bara måste. Och det bara måste ske en förändring snart för mig på denna fronten. 
 
 
Till top